Plötsligt visade sig en ängel.
Plötsligt visade sig en ängel
Den dagen jag föll. Hårt. Visade sig himlen för mig. Jag minns att jag fått beskedet att jag hade förlorat min kamp om att få behålla min hörsel på mitt högra öra. Efter år av medicinering var det slut. Inget mer kunde göras.
Jag va som förlorad i mörkret. Jag minns hur jag fattade penseln i desperation. Jag hade bett mina föräldrar köpa den största duk de kunde hitta åt mig. För jag behövde skapa något. För det är min vila. Att vara kreativ. Och den här gången behövde det få bli större än något annat jag gjort. Färgerna blandades och flöt samman över duken. Men i mig fanns ingen ro, så jag var oförmögen att skapa något. I ren frustation, vrede och besvikelse minns jag hur jag med hårda tag började torka duken. Så jag skulle kunna börja om. Jag skrapade och gned tills jag var alldeles svett och ställde tavlan mot väggen och gick ut ur rummet. Utan att vända mig om. När jag sedan gick in i rummet igen möttes jag av en ängel. Med för mig tydliga ansiktsdrag och vingar. Som om den framträder ur mörkret och kommer med ljus. Jag kan fortfarande känna de ord som klingade inom mig när jag förundrades över det jag såg. -Du är inte ensam.
Jag minns än idag hur jag helt tappade andan. Hur tårarna rann nerför kinderna och hur ett lugn plötsligt spred sig inom mig. Mitt i kaoset gavs mig en skatt. Min själ fick sällskap av den djupa kärleken. Som sedan dess burit mig när sorger når mitt liv.
Tänk att himlens närvaro lever precis i samklang med våra liv. Och glimrar till ibland. Skapar något framför våra ögon. Sorger kommer aldrig försvinna men att få känna sällskap förändrar utsikten.